Photoquai 2011

Photoquai, outdoor photo show in Paris  from Sept. 13—Nov. 11 2011/
exposition photo en plein air entre le 13 sept. et le 11 nov. 2011/
fotoutställning längs en av Paris kajer från den 13 sept.—11 nov. 2011

The third edition of Photoquai shows no less than 46 photographers from 29 countries. Here are my favourites from this Parisian biennial of non-Western photography. It only lasts until November 11, so hurry up if you don't want to miss it!

La troisième édition de Photoquai présente pas moins que 46 photographes venus de 29 pays. Voilà mes coups de cœur de cette biennale de la photographie non-occidentale. Cela se termine le 11 novembre, donc depêchez-vous si vous voulez la voir!

Den tredje upplagan av Photoquai visar inte mindre än 46 fotografer från 29 länder. Här är mina favoriter från denna Paris-biennal för ickevästerländskt foto. Den avslutas den 11 november, så skynda er om ni vill hinna se!

Photoquai, cette année sous la direction artistique de Françoise Huguier, est un peu le fourre-tout de la photographie non occidentale. Ici on trouve la photo d'auteur, la photo plasticienne, le photojournalisme… Une peu trop de mélange à mon goût, en plus d'une qualité pas très égale. C'est-à-dire qu'il y a des sublimes mises en scène qui mériteraient d'être vus imprimés sur du beau papier, accrochées dans une galerie sous une parfaite éclairage — et à côté des photos conceptuelles qui me semblent plus "anthropologiques" qu'artistiques. 
Mes coups de cœur 2011 étaient plutôt dans le champ du photojournalisme. Normale, c'est ce qui m'occupe en ce moment. J'ai adoré les photos des paramilitaires par le Colombien Juliàn Lineros (6). Ici la réalité prend presque l'angle d'une installation sculpturale, avec ces hommes soldats tout couverts de boue. La série Afghans par le Russe Mikhail Galustov (1) est un superbe mixe des portraits et des photos aériennes. On y voit bien pourquoi ce jeune photographe collabore avec New York Times, Newsweek, GQ et Cie. Le Chinois Mingyi Luo, avec un sujet intitulé People on the Quingnian Road—Lost desire (5), se sent proche du travail du grand William Klein, et il y a vraiment des points en commun entre les deux. Les portraits documentaires de la scène gay du Cuban Alejandro Gonzàlez (2), sont prises au flash avec une maîtrise qui tue. S'approchant la photo d'auteur, le Russe Georgy Pervov, appelle pourtant son style Totalrealism (4). Ce sont à la fois des images drôles et touchantes. Finalement difficile de ne pas craquer devant les mises en scène très cinématographiques par le Néo-zélandais James K. Lowe (3), même s'il s'est beaucoup (trop?) influencé par des maîtres dans le genre comme Gregory Crewdson. Et même si cela à mon humble avis sent plutôt l'occident. De toute façon, avec la mondialisation, la différence entre photographes d'aujourd'hui, n'est-il plutôt pas au niveau individuel que culturel?


Photoquai, this year under the artistic direction of Françoise Huguier, could be described as a catchall of non-Western photography. Everything is here: commissioned work, fine art photography, photo journalism… A little too much mixture in my opinion, and the quality is not very even. I mean, there are some beautiful staged photography that would look terrific in a gallery, printed on a fine papier, under perfect lighting. Then next to it, you'll find conceptual stuff that is more "anthropological" than artistic.  
My 2011 favourites was rather in the field of photo journalism. Normal, this is what I got on my mind right now. I loved the photos of paramilitarians by the Columbian photographer Juliàn Lineros (6). Here reality takes on an almost sculptural installation angle, with all these soldiers covered from head to toe in mud. The series Afghans by the Russian Mikhail Galustov (1) is a great mix of portraits and aerial phtos. You can really see why this young photographer is working with titles such as the New York Times, Newsweek and GQ. Chinese Mingyi Luo, with a subject called People on the Quingnian Road—Lost desire (5), feels a closeness to the great William Klein, and they certainly have a lot in common. The documentary portraits from the gay scene, taken by Cuban Alejandro Gonzàlez (2), impress with their true mastering of the flash. In spite of a very personal take on reality, Russian photographer Georgy Pervov, calls his work Totalrealism (4). His images are at the same time humouristic and touching. Finally, hard not to have a crush on the cinematographic style of New Zealander James K. Lowe (3), even if he is a lot (too much?) inspired by great masters of the genre like Gregory Crewdson. And even if this seems more Western than anything to me. Anyway, with globalization being around for a while: the difference between photographers today, isn't it more on an individual basis, than on a cultural one?


Photoquai, i år under konstnärlig ledning av Françoise Huguier, kan sägas vara lite av ett hopkok av allt foto som inte är västerländskt. Här hittar man konstfoto, gatufoto, porträttfoto, fotojournalism… Lite för mycket blandning för min smak, och med en kvalitet som inte känns helt jämn. Med det menar jag utsökta stilleben som skulle förtjäna att ses printade på konstpapper under perfekt belysning i ett galleri, sida vid sida med konceptuella bilder som tycks mig mer "antropologiska" än konstnärliga. 
Mina favoriter 2011 hittar man främst inom ramen för bildjournalistiken. Inte så konstigt, det är vad som upptar mig just nu. Jag tycker till exempel mycket om bilderna av paramilitärer, tagna av den columbianske fotografen Juliàn Lineros (6). Här får verkligheten ett inslag av skulptural installation, med dessa män täckta från topp till tå i lera. Serien Afghans av ryske Mikhail Galustov (1) är en fin sammansättning av porträtt och flygfoton. Man förstår genast varför denne unge fotograf har beställningar från stora tidningar som New York Times, Newsweek och GQ. Kinesiske Mingyi Luo, med bildsviten People on the Quingnian Road—Lost desire (5), känner en samhörighet med den store William Kleins fotografi, och det finns verkligen beröringspunkter dem emellan. De dokumentära porträtten i gaymiljö tagna av kubanen Alejandro Gonzàlez (2), kännetecknas av en blixthantering som imponerar stort. Ryske Georgy Pervov, å sin sida har en mycket personlig version av verkligheten, men kallar ändå sin stil för Totalrealism (4). Hans bilder är både lustiga och rörande. Slutligen: svårt att inte falla för nya zeeländska James K. Lowes (3), cinematografiska bildspåk, även om han kan tyckas lite väl inspirerad av mästare i genren som Gregory Crewdson. Och även om det här känns som ett mycket västerländskt fotografi. Hursomhelst, är det verkligen möjligt, att till följd av globaliseringen tala om kulturella skillnader hos dagens fotografer, snarare än om individuella?